Inte vilken dag som helst!

Då, i juli, kändes det som en evighet till november. Och nu har det redan varit! Det gick fort. Men som jag har konstanterat tidigare...ju äldre man blir, dessto fortare går allting...jajjemensan...allting ;)

Måndag, dagen innan avresan till Stockholm, hade Titti och jag fortfarande inte bokat något hotellrum och inte sjutton visste vi hur vi skulle ta oss till huvudstaden heller.

Vi i ett nötskal typ. Det löser sig! Ingen panik! Klart vi kommer till Stockholm på ett eller annat sätt, klart vi kommer att hitta ett boende...någonstans! Absolut!

Bläddrade bland sidorna på internet, hittade ganska många hotell, men man har ju liksom ingen aning vart dom ligger i förhållande till China-teatern. Eller till centrum. Hela jäkla Stockholm är ju ett stort centrum för lantisar som oss.

Tillslut bestämmer jag mig för hotell Birger Jarl.

Kändes lyxigt! Passade oss! Faktiskt!

Ringer till Titti för att informera henne om att jag faktiskt har bokat och betalat boende och för att kolla hur det går för henne och hennes sökningar på olika reseförslag, buss eller tåg.

-Hallåj! Har bokat boende på ett lyxigt hotell...till ett kanonbra pris, sista-minuten-pris. Under halva priset OCH med frukost.

-Och egen toalett, hoppas jag!

-Självklart! Hur går det med tågresan? Eller blir'e buss-skump?

-Alltså, jag står på träningen och håller på att frysa fingrarna av mig, kommer inte in på SJ's sida. Kan du kolla på datorn hos dig i stället. Har du den i närheten?

-Japp! Kollar! Hmmm....klick, klick...hmm...öh, finns inget tåg hem på onsdag!

-Kolla med Kalmar-flyget istället, dom brukar ha billiga flygningar till Stockholm.

-Öh, ursäkta Titti...men jag är flygrädd!

-Vill du komma till Stockholm med 45 minuters skumpande och lite rädsla, eller med 6 timmar skumpande och mycket uttråkad?

-Jag vill helst komma till Stockholm levande!

-Ring och kolla!

-Öh...okey!

Åh! Jag får bita ihop och ringa. Finns säkert ändå inget flyg, inga platser till oss.

Fast det fanns det ju! Givetvis! Lite dyrare än buss men billigare än tåg. Skit också!

Och telefonisten jag pratade med på Kalmarflyget var så gullig och rar, så jag bokade två flygbiljetter...bara så där, utan att tänka!

-Okey Titti, det blir flyg till Stockholm, 08.05 i morgon bitti!

-Guttans, kommer till dig runt 7-tiden!

Kan inte sova...fattar inte att jag kunde kaxa till mig så jäkla mycket och boka flygbiljetter.

Känner att jag inte är klok...på riktigt!

07.10 ringer Titti på dörren, pigg, glad och alldeles underbar. Jag däremot är trött, spyfärdig och likblek.

Allting går så snabbt och rätt som det är går vi ut mot flygplanet! Inga fina gångar här inte.

Det ser otroligt litet ut! Hur ska vi alla få plats i planet? Hur ska detta lilla plan lyfta sig själv och alla oss?

Vad har jag gett mig in på. Typ självmord! Titti försöker lugna mig så gott det går och jag biter ihop, spänner fast bältet och stänger givetvis av mobilen. Titti sätter mobilen i flygläge...vilket jag inte alls uppskattar, så hon stänger av den helt. Tack Titti! Kändes mycket bättre :)

Och efter starten kändes det riktigt bra. Faktiskt!

Så bra att vi beställde frukost.

I katalogen skulle man få fralla med fetaost, skinka och grönsaker, kaffe/the och juice för 25 kr.

Vi fick fralla UTAN fetaost, kaffe och en sunkis med sugrör

för 50 kr!

-I katalogen står det 25 kr för frukosten...

-Ja, vi har inte fått de nya katalogerna, dom kommer i veckan. Så de priser som står i dom här katalogerna stämmer inte.

Öh, nähä...en prisökning med 100%. Och ingen FETAOST!

Vi blir stumma, men betalar.

-Ska vi gnälla lite ändå, och ifrågasätta undrar Titti?

-Näää, tänk på att dom har våra liv i sina händer, bokstavligt talat. Så jag tycker att vi skiter i osten och i prisökningen, bara dom tar oss till Stockholm...levande!

Vi landade på Bromma-flygplats. Levande! Jag skakig och knäsvag, men tacksam att vara i liv!

Tog bussen till Stockholm centralstation...och därefter förvandlades vi till...yra höns.

Vart ska vi? Vilket håll? Fan vad fort alla kör! Fan vad fort alla går! Och alla tycks veta exakt vart dom ska...så vi hakade på, och kom, tack och lov, fram till Turistbyrån.

Fick en karta och tunnelbanebeskrivning.

Vi hittade till hotellet, lätt som en plätt. Tre stationer bort och några gator hit och dit och vips så var vi framme hos Jarl!

Jaja, okey, med lite hjälp av GPS och en STOR karta.

Det är jag, Titti och Japanerna som fortfarande är överlyckliga att det finns kartor, riktiga pappers kartor.

Vi var tidiga, men vårt rum var klart, så vi fick checka in redan klockan 10. Vi lämnade väskorna och drog ner till city.

Världsvana som vi nu kände oss.

Vi strosade runt, fikade på Wayne's och ögonshoppade på NK.

Vi handlade Aquatini på systemet och sedan åkte vi tillbaka till hotellet, lämnade av Aquatinin för kylning och gick ett par kvarter bort för att äta middag på Jensen's Böfhus!

Så mättande att vi bestämde oss för att vila lite innan mötet med David Garrett på China-teatern.

Sedan bestämde sig Titti för att fixa choklad och kaffe. Så hon drog iväg och handlade...jag slumrade till i sängen. Kaffet och chokladen fick oss att piggna till, likaså Aquatinin.

Vi duschade, sminkade oss och skålade.

-Vad är klockan Titti?

-Ingen aning, jag lyssnar på Garrett...kan inte kolla just nu. Måste ju veta vad det är jag ska lyssna på ikväll...hahaha...

-Åh, har du inte lyssnat på honom innan?

-Nää..

-Helvete Titti! Klockan är 18.35! Det börjar 19.30!! Dom öppnar 18.30!! Och man skulle vara där i god tid!!

-Va?? Är klockan så mycket redan!

-Ja, vi skulle ju vara där för 5 minuter sedan!

-Fan...vi får skynda oss...

-Måste bara knyta mitt nya fina halsband...och inte har jag hunnit fixa något med håret!!! Jag som hade planerat att sätta upp det för en gång skull. Ska jag ha strumporna?

-Skit i strumporna...

-Men du har ju strumpor...

Vi springer, i högklackade skor, gata upp, gata ner...ner till tunnelbanan. Slänger oss in i "tuben"! Pust! Klockan är 10 i sju...vi hinner...vi hinner!

Nej...vi är på väg åt fel håll! Vi måste hoppa av på nästa stopp! Hoppar av, hoppar på, denna gången åt rätt håll.

Tre hållplatser senare vet vi inte åt vilket håll vi ska gå/springa. Vi frågar 2 damer...och dom förklarar för oss i typ 5 minuter. Så söta, så snälla...MEN VI HAR INTE TID LIKSOM.

-Ni ska upp till vänster, sedan åt höger och sedan är det bara rakt ner, förbi NK, men om ni kommer till Dramaten har ni gått förlångt, då får ni gå tillbaka en bit...

Vi tackar damerna...och springer som tokiga.

Förbaskade rödljus...överallt!

Förbaskade skor! Har ont i fötterna! Men jag måste kämpa, måste springa, måste hinna!

Undertiden som vi springer känner jag något kallt slinka ner mellan brösten. Halsbandet, mitt fina halsband med sidensband. Jag hade knytit för löst...och i springandes steg, gräver jag mellan brösten, fångar upp halsbandet och slänger ner det i väskan. Skiter i halsbandet, bara jag hinner till Garrett.

NK är långt...väldigt långt. Varför behöver det vara sååå långt. Hälften hade räckt!

Vi stannar, ser inte någon China-teater, fast det skulle ligga precis här enligt damerna, enligt karta och enligt GPS.

Men så vrider vi lite på huvudet, och där till höger är skylten! Framme! Fullt med folk både utanför och inne. Vi är inte sist! Och klockan är bara kvart över sju! Vi hann! Och jag känner att jag skulle kunna krama hela världen, så lycklig är jag!

Men jag kramar bara Titti!

Och vilka platser vi fick! 3-4 meter från scenen.

Titti blir varm om fötterna och tar av sig strumporna som hamnar i min väska tillsammans med kartan, tunnelbanebiljetter, mitt halsband, gummi (tuggumi alltså!), mobil och plånbok. Tur att ingen kan se IGENOM väskan :)

Halv åtta klampar Garretts grabbar in på scenen...men Garrett syns inte till. Vi väntar. Jag ser i ögonvrån ett sken komma bakifrån. Jag vänder mig om...och där i gången kommer Garrett, spelandes på sin fiol. Världens finaste och bästa Garrett. Han går precis förbi mig, hans kavaj nuddar min axel. Jag dör en liten bit. Jag blir knäsvag för andra gången denna dag! Så knäsvag att jag inte ens tar ett kort när han är så nära mig, fast jag sitter med mobilen i handen! Förstår ni då hur knäsvag jag var?

David Garrett är helt fantastisk! Alldeles, alldeles UNDERBAR!

Mellan varje låt han spelar, berättar han olika roliga saker om sitt liv! Glasögon, hotellrum, mobiler, middagar. Vilken kille! Han är dessutom singel, jajjemen, det berättade han! Så jag tyckte Titti skulle lägga in en stöt...typ springa upp på scenen eller något i den stilen.

Jag menar hur svårt kan det va??

Och jag menar det inte bara för hennes egen skull, utan för min egen skull också!

Min kompis tillsammans med världens bästa Garrett, hur coolt skulle inte det va liksom??!!

David Garrett pratade faktiskt om mig...jojjomensan, det gjorde han! Så här sa han på scenen inför alla människor som satt på China-teatern och avgudade honom:

Gud...jag heter ju Music! Suzana Music! Han måste ju ha menat mig! Eller jag VET att han menade mig, han pratade om mig ;)

Fick en sådan lust att bara resa mig upp och skrika..

Men jag hejdade mig...tyvärr ;)

Efter China-teatern hade jag och Titti bestämt oss för att gå till Riche, typ hälsa på Anders Timell. Ta en drink eller två. Så vi gick, och vi gick, och vi gick! Och jag hade fruktansvärt ont i fötterna, för tro det eller ej, jag hade bara med mig ett par skor! Glömde mina stövlar hemma i hallen! Flyg-paniken paralyserade mig på morgonen.

Och hur vi än gick så hittade vi inte till Riche eller till Teatergrillen! Vi gick efter karta, vi gick efter GPS, men vi hittade inte! Enligt GPS skulle Riche ligga på Birger Jarlsgatan 4. Vi hittade 2 och vi hittade 6, men 4:an var uppslukad av jorden.

Så vi gick till Hard Rock Café istället.

Och där var det jag och Titti och en hög Japaner med kamera som höll låda. Vet inte om dom hade följt efter oss hela dagen, eller om dom kanske fick en exakt likadan karta som vi på turistbyrån;)

Men va fan...skål!

Hotellfrukost är den godaste frukosten som finns.

Vi åt mycket och vi åt länge.

Sedan fixade vi oss, checkade ut och åkte för att möta bästa Désiree på hennes arbete. Och hon har inte vilket arbete som helst, hon jobbar inte på vilken arbetsplats som helst.

Nej, nej hon arbetar i Riksdagen.

Så vi fick en rundvandring på hennes så otroligt vackra arbetsplats.

Och hon bjöd oss på fika, på riksdagens café.

Titti och jag gick på stan en timme innan vi skulle dra oss ut mot Bromma. Vi hade inte någon hem-biljett, men vårt motto på resan har ju hela tiden varit att det ordnar sig...

Gissa vad jag köpte mig på stan? Ett par stövlar! Underbart! Jag svirade om i butiken och på köpet kändes det som om jag hade fått ett par helt nya fötter....jag kunde gå hur långt som helst igen, men jag gick bara till Centralstationen för att ta bussen ut mot Bromma.

Skulle vi komma med ett plan hem eller skulle vi vara tvungna att ta bussen. Inom mig hoppades jag på flyget, för det gick ju så snabbt och smidigt...men utom mig hoppades jag på bussen för jag var rädd, livrädd.

Det blev flyget och det blev lite taxfree dessutom.

Parfym och godis.

Hemresan var betydligt värre. Planet skuttade och brummade otroligt mycket och jag var rädd att jag skulle dö.

-Äh, störtar planet så har vi i alla fall haft riktigt roligt, sa Titti!

-Sluta, jag vill verkligen inte dö Titti.

Jag höll på att börja lipa.

Flygvärdinnan klappade mig, hon såg nog paniken i mina ögon.

-Så skönt att vi har landat Titti, jag fattar inte att du inte är rädd, det lät ju jättekonstigt och det hoppade och skuttade skitmycket. Och såg du propellerna när vi gick på, dom var tejpade med SILVERTEJP! Och vilken tid det tog att landa, så var det ju inte på väg upp till Stockholm.

-Jo, men jag var lite rädd, men jag kunde ju inte flippa ut när du var som du var.

Hahahaha...hon är för go' hon, Titti-lilla!

Trots att vi bara hade varit borta i ett och ett halvt dygn, kändes det som om vi hade varit iväg i typ en vecka.

Borta bra, men hemma bäst...fast borta då och då är bättre än bäst.

PS! Glömde berätta, vart vi en kom så pratade dom engelska med oss. Fattar inte, men det är kanske så dom gör i Stockholm när dom inte förstår småländska. Lättare med engelskan liksom ;)

Okey, jag brukar ha ett ordspråk så här i slutet, och det ska jag ju förstås ha även nu.

Fast ett nytt ordspråk...eller ordspråk och ordspråk!

Jag bestämmer att detta är ett ordspråk, från och med nu ;)

In the end of the day, I'm all in to music